Budgetkris i skolor och eleverna betalar priset

Det sparas runtom i Skolsverige. Sveriges Skolledares undersökning visar att två tredjedelar av skolledarna förra året av ekonomiska skäl tvingades genomföra inskränkningar i verksamheterna som de befarade skulle få uppenbart negativa konsekvenser för elevernas möjligheter att klara skolan.

Mot den bakgrunden är det nedslående, men inte förvånande, att TT idag rapporterar om att preliminära siffror från Skolverket visar att nära var femte elev som gick ut kommunala grundskolan i landets fyra största kommuner inte är behöriga till gymnasieskolan.

För förvaltningarna är kanske så kallade ”effektiviseringar av skolverksamheten” ansiktslösa siffror i ett Excelark. Men för en rektor har besparingarna ett tydligt ansikte hemma på skolan.

Det är lärarens ansikte när hen få reda på att resurspersonen inte längre kommer att vara med i gruppen. Även med resurspersonen hängde ordning och studiero i klassrummet på en skör tråd. Nu blir den tråden om möjligt ännu skörare.

Det är den visstidsanställda vikariens ansikte när hen få reda på att hen inte får sin anställning förlängd. Hen får en sanningsenlig försäkran om att hen gjort ett fantastiskt jobb och att hen skulle ha fått fortsätta om det bara funnits pengar. Trots det syns misslyckandet tydligt i hens ansikte. Hen kan inte frigöra sig från tanken att han ändå gjort något fel.

Det är den uppretade förälderns ansikte. Hen som ska klaga till nämnden över att resursen förvinner ur barngruppen och som därmed väcker dubbla känslor hos rektorn. Å ena sidan är det bra att föräldern reagerar. Å andra sidan vänds klagomålen emot rektorn som beskylls för att inte kunna dra ned på ett sätt som håller arga vårdnadshavare borta från huvudmannen.

Det är elevens ansikte. Hen som får veta att det nu bara blir resursstöd en timme i veckan, i stället för tre. Hen som i början av året sa att det var jobbigt att gå till specialläraren, men som nu inte kan dölja sin besvikelse och tar ut det på skolan genom att skolka ännu mer.

Varje rektor har i denna situation tre val;

- genomför besparingen och var säker på att eleverna drabbas

- dra över budget och ta eventuella konsekvenser från huvudmannen

- frånträd uppdraget.

Men det borde inte behöva krävas ett val. Huvudmannen kan inte fortsätta hantera skollagen som en önskelista när budgeten är knapp. Våra barn och ungas hela liv står faktiskt på spel. De är så mycket mer än ansiktslösa siffror i ett Excelark.

Regeringen försöker lösa problemet med att skolan år efter år misslyckas med att få alla elever att nå målen för utbildningen genom en alltmer detaljerad lagstiftning. Men detaljregleringar som inte ger mandat att faktiskt förändra förutsättningarna, ökar bara på problemens omfattning.

Därför har Sverige Skolledare lyft behovet av en rapporteringsskyldighet för skolan, liknande socialtjänstens Lex Sarah. Vi kallar den för Lex Edico. Lex Edico handlar i grunden om barnens rätt till en likvärdig utbildning av hög kvalitet. Genom ett rapporteringssystem får vi ett vasst verktyg för att snabbare komma till rätta med identifierade brister och risker. Genom att dokumentera och utreda missförhållanden främjas en kultur av ansvarstagande och förbättring, vilket vi hoppas kan förhindra att likande problem uppstår igen.

Men Lex Edico är bara den kortsiktiga lösningen. Att så många barn slås ut när deras liv precis börjat är ett misslyckande för Sverige som kunskapsnation. Vi kan bara komma åt det underliggande problemet genom att se över finansieringen av svenskt utbildningsväsende i stort. För oss är det självklart att staten skulle klara av sitt kompensatoriska uppdrag bättre om staten också ansvarade för att säkerställa finansieringen för det. Vi kräver ett nationellt ansvarstagande, och vi kräver det nu.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande för Sveriges Skolledare